Det känns helt overkligt

när man tänker på det men för exakt fyra år sen befann jag mig i ett förlossningsrum tillsammans med min älskade Dennis i full färd med att föda vårt första barn. Vid den här tidpunkten (22.00) var jag var bara öppen tre centimeter och barnmorskan informerade oss om att det skulle kunna ta flera dygn innan det var dags för en bebis. Jag blev helt förtvivlad när hon sa det då jag själv upplevde värkarna som enorma och jag minns att jag tänkte att: Om jag ska ha så här fruktansvärt ont i flera dygn så kommer jag garanterat att avlida.
Efter det att barnmorskan gått så gick det ganska fort tills det att jag började känna att jag var redo att krysta. Dennis ringde på klocka och barnmorskan kom in. Jag berättade att det kändes som om det var dags för bebis. Barnmorskan tittade på mig, skrattade och sa att det inte kunde vara möjligt då det inte gått mer än en kvart sen hon kikade sist. Vi dividerade fram och tillbaka men slutligen sa hon att om du vill att jag tittar igen för att du ska känna dig trygg så gör jag det. Ok, BRA svarade jag och kravlade mig upp i förlossningsängen. Det var en något förvånad och betydligt trevligare barnmorska som kikade fram efter undersökningen med beskedet om att jag nu var i princip helt öppen, bara flikarna var kvar. Det bjussades på lustgas och ett stund senare närmare bestämt 23.41 föddes vår älskade Felicia, den ljuvligaste lilla varelse som jag någonsin sett. En våg av kärleken sköljde över mig när de la henne på mitt bröst - äntligen hade jag blivit en mamma.