Syns man inte så finns man inte

Agnes testar fortfarande att kliva upp ur sängen efter nattningen men hon har dragit ner på försöken. I stället för de 20 gångerna som det handlade om i början så är vi nu nere på 2 - 3 försök varje kväll. Nyss testade hon två helt nya varianter. Den första gick till så att hon tog av sig sitt nattlinne i sängen. Efter det smög hon sig ur sängen, så fort som hennes fötter nuddade golvet gick jag in och hon fick en tillsägelse. Hon förklarade då att nattlinnet ramlat av och vi tog på det igen. När jag gick ut och ställde mig bakom dörren fick jag se hur hon tog sitt snuttetäcke och drog det över huvudet. Hon försökte sedan att krypa ut ur sängen men eftersom hon inte såg något så blev hon tvungen att stanna upp och tvärt kika fram för att lokalisera var hon befann sig. Sedan drog hon snabbt täcket över huvudet igen och fortsatte. Jag måste erkänna att jag hade svårt att hålla mig för skratt där jag stod och kikade på skådelspelet från dörrspringan. Då hennes fötter nuddade vid golvet gick jag in för att stoppa henne i sängen i gen och när jag lyfte på täcket såg hon snopet på mig som om hon tänkte: hur kunde du vet att jag var här? För syns man inte så finns man inte.