Panikstädning

Som alla andra så vill jag vill ha ett rent och fräscht hem. Hade jag råd så skulle jag anställa en städerska men för tillfället finns det inget kapital avsatt till denna hushållsnära tjänst så jag får vackert bita i det sura äpplet (som de flesta andra) och städa själv. Nu får ni inte missuppfatta mig, det är inte jag som gör all städning här hemma, Dennis är duktig på att städa han också men då han inte upplever "skiten" lika iögonfallande som jag så har vi lite olika uppfattning om när det bör städas. Jag tycker att eftersom vi har två ommän små hundar så bör vi damsuga åtminstone varannan dag men allt för ofta låter jag det gå för långt och sen får jag ett psykbryt och börjar tokstäda. När det händer får jag panik då det känns som om allt syre håller på att ta slut, väggarna krymper och kommer närmre, det kryper i kroppen och jag ser smuts överallt. I dag på eftermiddagen drabbades jag av denna åkomma. Jag började med att slänga upp altandörren var på jag sprang upp för trappan, slet fram snabeldjuret och startade det. Aaahhh härligt!! Det dröjde dessvärre inte länge förrän jag insåg att panikstädning och tre trötta barn inte går hand i hand. Elis skrek som en tok i babysittern och Felicia och Agnes bråkade. Det blev många stopp på vägen men skam den som ger sig, lägenheten är nu dammsugen och en viss form av tillfälligt lugnt har infunnit sig. I morgon är det jag som sliter fram trasan och skurhinken med förhoppning om att lägenheten så småningom ska dofta av citronsåpa, men det blir i morgon, godnatt så länge.